Tiden går fort.
Idag för exakt ett år sedan fick jag mitt cancer besked. Och oj vad mycket som hänt på detta år. Vilken lättnad det hade varit för mig då för ett år sen om jag sa till mig själv "Lugn om ett år kommer du nu skriva om att cancern är borta" De va så mycket då som jag inte visste om skulle hända. Med facit nu i hand så ja, de hade ju kunnat slutat bättre. Men ändå inte, är så oerhört tacksam över att cancern inte hade sprits ännu mera och att den nu är borta. Otroligt tacksam över att jag lever.
Att få slaget i ansiktet att man har cancer är riktigt jobbigt men det som är tusen gånger jobbigare är att berätta för de man älskar mest att man är sjuk i cancer. Glömmer aldrig kramen från Sebastian som kom hem tidigare från jobb i hallen när jag berätta att de upptäckt cancer. Blev sen senare under den dagen skjutsad hem till mamma. Men hemma hos mamma vart då ännu ingen hemma. Hade sms kontakt med både mamma och syster då som vart på hemgång och skrev att jag hade något att berätta. Satt i fåtöljen i mammas vardagsrum och väntade med en filt om mig och bara grät. När de kommer hem får de beskedet av mig i hallen. Klarade inte av att ringa till de i familjen som bor en bit bort och berätta. Så min fina mamma ringde och berättade. Klarade inte av att säga det över telefon.
Hade och har de finaste runt omkring mig som varit/är jättebra stöd. Det bästa tipset jag kan ge dig som är omkring en som fått ett cancer besked är att inte backa undan. Visa att du finns där, ge en massa kärlek. Att bara få en kram betyder jättemycket.
Att få slaget i ansiktet att man har cancer är riktigt jobbigt men det som är tusen gånger jobbigare är att berätta för de man älskar mest att man är sjuk i cancer. Glömmer aldrig kramen från Sebastian som kom hem tidigare från jobb i hallen när jag berätta att de upptäckt cancer. Blev sen senare under den dagen skjutsad hem till mamma. Men hemma hos mamma vart då ännu ingen hemma. Hade sms kontakt med både mamma och syster då som vart på hemgång och skrev att jag hade något att berätta. Satt i fåtöljen i mammas vardagsrum och väntade med en filt om mig och bara grät. När de kommer hem får de beskedet av mig i hallen. Klarade inte av att ringa till de i familjen som bor en bit bort och berätta. Så min fina mamma ringde och berättade. Klarade inte av att säga det över telefon.
Hade och har de finaste runt omkring mig som varit/är jättebra stöd. Det bästa tipset jag kan ge dig som är omkring en som fått ett cancer besked är att inte backa undan. Visa att du finns där, ge en massa kärlek. Att bara få en kram betyder jättemycket.